Det outgrundliga är ju att Whitney verkligen älskade Bobby.

Eller att jag aldrig lyckas förstå det.

Om exilen har Edward W. Said skrivit:

Den landsflyktige vet att hem är provisoriska i en sekulariserad och oviss värld. De gränser och hinder som ringar in det välbekanta områdets säkerhet, kan också bli ett fängelse, ofta försvarat bortom både förnuft och nödvändighet. Den landsförvisade överskrider gränser, bryter igenom tankens och erfarenhetens barriärer.

Han har även skrivit, i referens till Adorno:

Adornos tankar springer ur tron på skrivandet, om än skört och sårbart, som det enda verkligt tillgängliga hemmet i nuet. [...] Kort sagt hävdar Adorno, med blodig ironi, att "det är sedelärande att inte känna sig hemma i sitt hem".

Februari, vilken månad. 

Tobias Billström, vår fascist till migrationsminister, håller upp ett finger med förslaget om att frånta svenskar medborgarskapet och att tvinga flyktingar till boende på särskilda platser och undersöker därefter vartåt vindarna blåser, samtidigt som Maud anser att tusentals jobb i Trollhättan gärna kan offras i finanskrisens spår, men att Victoria och Daniels bröllop självfallet är glädjande och värt att höja anslagen för. Fredde är osynlig och har uppenbara problem med sin far som i sin tur har uppenbara problem med alkoholen, och Göran förfäras fortfarande över aborter. Den andra jäveln kan liksom övriga i regeringen suga min kuk var han än befinner sig och som exilerad, som människa utan hem och utan gränser, vill jag klargöra att den här sidan hädanefter befinner sig i krig.