Någon gång på mellanstadiet, i parallellklassens halvfallna klassrum i den grönmålade skolan som nu ska rivas kom Fröken Sverige på besök. Självfallet strålande, kanske det rakaste, blankaste hår jag någonsin sett och inramade ögon, en rosa bomullströja tror jag. Kanske stod hon vid katedern eller vid bänkarna, jag minns inte, kanske strök hon håret ur ansiktet, talade som en del av sitt uppdrag om riskerna med rökning; om gifterna och dödssiffrorna, om huden och naglarna och håret och det hade säkert gjort Reagan-administrationen väldigt stolt.

Shit, vilken tyst och skamsen stolthet vi kände över att hon kom från Västmanland.

Tunna autografkort där hon tittade rakt in i kameran delades ut, jag tror jag har mitt sparat än idag, och besöket avslutades med en frågestund.

Jag fikade med de häftigaste igår, det var som vanligt sjukt trevligt. Litteraturvetenskapen gav så mycket att glädjas över, det gör mig löjligt varm.