Det här är lätt bland det tyngsta som finns på youtube och det som gjort mig glad idag. Jag förstår fortfarande inte hur någon kan dansa sådär.

Dessutom mår jag illa av hur snygga de är. Men det gör inget, det är bra för mig och för dig.

 

Det är så absurt pinsamt att blogga.

Varför är det så?

Varje gång jag återvänder till sidan känner jag en våg av pinsamhet skölja över mig, som om jag av någon anledning äntrar nobelmiddagen naken med bara ett badlakan virat kring kroppen och sedan tappar badlakanet och fattar för allt i världen inte vad jag håller på med, varför i helvete jag är där och om jag nu måste vara där varför jag då insisterar på att dyka upp naken.

Också jag kan dra de psykoanalytiska parallellerna men det är själva principen jag motsäger mig. Internet är ingen nobelmiddag. Jag lär inte stöta på Toni Morrison någon gång snart, och det är sjukt jävla tråkigt bara det.

En sörja av pinsamt och löjligt en sommarmorgon i juni.

Ta meningen den som vill, den har potential att bli en splendid förstamening i någon splendid bok någonstans. As for me nöjer jag mig med det jag har.

 

18:14.

Det doftar nybakade bullar.

 

 

Någon gång på mellanstadiet, i parallellklassens halvfallna klassrum i den grönmålade skolan som nu ska rivas kom Fröken Sverige på besök. Självfallet strålande, kanske det rakaste, blankaste hår jag någonsin sett och inramade ögon, en rosa bomullströja tror jag. Kanske stod hon vid katedern eller vid bänkarna, jag minns inte, kanske strök hon håret ur ansiktet, talade som en del av sitt uppdrag om riskerna med rökning; om gifterna och dödssiffrorna, om huden och naglarna och håret och det hade säkert gjort Reagan-administrationen väldigt stolt.

Shit, vilken tyst och skamsen stolthet vi kände över att hon kom från Västmanland.

Tunna autografkort där hon tittade rakt in i kameran delades ut, jag tror jag har mitt sparat än idag, och besöket avslutades med en frågestund.

Jag fikade med de häftigaste igår, det var som vanligt sjukt trevligt. Litteraturvetenskapen gav så mycket att glädjas över, det gör mig löjligt varm.

Ibland önskar jag att jag kunde sträcka ut en hand och stryka mitt sjuttonåriga jag på kinden. Låta henne bjuda mig på en croissant på något undanskymt fik, lära henne dricka kaffe så som jag kan dricka kaffe nu. Sträcka fram ett cigarettpaket och stoppa ner det i väskan igen, lära henne bära smycken så som jag kan bära smycken nu; tunga, groteska och helt jävla fantastiska.

Det har gått ett par dagar, jag är rusig av vad som kan liknas vid ett behov att göra något kreativt med händerna; gräva i lera, plantera en pensé, brodera en bordsduk, vad fan som helst. Jag har skissat på kläder fram och tillbaka, den här klänningen, den där tröjan, den här rosetten där och så vidare och så vidare men kommer ingen vart. Kuvertväskor, plånböcker, allt har jag skissat på och övergivit i skisstadiet.

Utifrån ett västerländskt perspektiv känns det befriande att tjäna så pass lite att alternativet "köpa nya kläder" försvinner ur ens budget, men att sy kläder när man samtidigt försöker skriva som en galning är lite väl jobbigt ibland. Håller mig dock till godo and above med det jag har.

Varje gång jag bär någonting och tänker att det sitter illa, ser illa ut eller skevar på något sätt, och reflexmässigt vill kasta det av mig, tänker jag istället att det just är för skevhetens skull jag ska bära det. Det är också kärlek. Och många gånger fungerar det.

Förra inlägget var ett litet stycke ur mitt projekt.

Liksom varför inte, tänkte jag.

Det bör skrivas mer om råttor.

Det som anses lågt ska värderas högt och det som skyms ska visas upp.

Typ enligt den principen.

Råttorna skapade utrymmen i källarrum och förråd och flyttade in under träplattor och i övergivna hus på landsbygden. Halvt rivna halvt fallfärdiga, spruckna fönster och bortsprängda väggar på långsidan, ett sovrum öppet mot vinden och leran som drog in. Regnstänket över ett nattduksbord med rivmärken och flagnande färgflisor och ruttna sängkläder i en hög på sängen eller utspridda över det våta golvet. De skapade välvda tak och runda vardagsrum, inredde med sig själva och damm och blad, ruttna växter och vatten som strömmade in och pressade uppåt – mot taket, mot valvet.

Med vattnet kom parasiterna, kröp över och under skinnet och tassarna kliade fram sår på sidorna, ögon slets ut och man landade på rygg och kunde inte längre röra sig. Man blev stel och hård och över de utrivna ögonen slöts ögonlock och över de långsmala tänderna drogs små munnar igen. Det gick inte att sörja sin släkt, inga begravningsceremonier hölls och innan nästa vattenström drog igenom rören ägnade man mycket tid åt att lukta på sina förra kärlekar, vänta in vattnet sittandes vid deras sida för att sedan se hur det dunkade deras stela kroppar mot väggarna, hur det ruttna på släktingarnas kroppar löstes upp och flöt ut i de välvda rummen.

 

Jag vet ärligt talat inte om man kan bli häftigare.

 

Någon har bett andra att komma med förslag till något, vad som helst, att skriva om i personens blogg. Just den bloggen tycker jag om, det gör ont i lilla hjärtat på mig. Jag tänker: men vad händer, varför låser vi in oss i sådant som i grunden inte betyder någonting. Tänker att allt det här är extremt löjligt från första början, vi borde alla lägga oss ner och titta på himlen och pilla oss i naveln en timme varje dag. Trycka arslet mot glastaket tills det spricker.Det här är ändå bara en drömtillvaro, den kommer inte att vara.

En gång i fredags fick jag andnöd och svåra skakningar och kördes till akuten där jag blev matad med 16 cortisontabletter och tre andra små, ovala. Det var inte direkt någon livsfara och även om det var det, om vi nu skulle anta att det faktiskt var den där livsfaran man så ofta hör om men så sällan faktiskt stöter på (fler gånger än att faktiskt dö önskar man ju att man vore död), är jag glad att det för mig mest kändes som "jaha".

That brings the old B to the house.

Något som länge förvirrat mig är varför inga statsvetare på allvar, i artiklar och böcker och andra fina medier de har till sitt förfogande, ifrågasätter urholkningen av demokratin och fördömer i princip alla västerländska demokratiers utveckling säg de senaste 30 åren. Vi har typ Robert Dahls Democracy and its Critics som för det första utgavs 1989, hur mycket som helst har hänt sedan dess, och som för det andra har en helt uttalad agenda. Jag minns hur fattigt det var att läsa om anledningarna till varför demokrati är mer önskvärt än anarki och hur han liksom misslyckades med alla ideologiska anledningar och endast prickade in svårigheterna med praktisk anarki. Inget att underskatta, men så platt.

Kände mig väldigt naturlyrisk och sentimental häromkvällen, vi lyssnade på Ryan Adams och hur han sjöng om Carolina. Kom på att de naturbilder som dyker upp i samband med country eller Amerikat i stort hör ihop med kameravinklar: ensamma asfalterade vägar, förslagsvis Route 66, som klyver någon åker och skymningsljus i rosa och lila. Det är vackert och så fantasilöst. Framförallt ingen hemlighet. Som en protest slutade jag tänka på det och började tänka på döden istället.