Ja självklart skulle jag vara en bättre coach än Donadoni, vad trodde du?

Svårt att säga om jag skulle vara snyggare dock.

Kan säga till D-Doni att det bästa han har gjort är att skaffa det där skägget.

Det sämsta är att bli coach.

Om två år. Då jävlar är det ingen nåd förstår ni? Jag vill se ett mycket yngre, mycket mer inspirerat, mycket mindre screwing-around-lag som verkligen vill, som kan se sig själva i spegeln och säga "jag gjorde det där bra".

Den enda som kan göra det efter den här turneringen är Gigi och gud ska veta att Gigi är bäst.

Och trots allt älskar jag de där jävlarna lika äckligt mycket som förut.

Freakin italians.

Come give me a hug.

Kära antifascistiska socialistblogg.

Du vet och jag vet att du är mig kär, liksom du vet och jag vet att idag inte är en vanlig dag.

Det är ingen dag då en vaknar och tänker: idag är en vanlig dag, jag dricker kaffe som kaffet är vant att drickas och jag kammar mitt hår som ett hår vanligtvis kammas.

Nej, det handlar inte om min mens.

Men kanske är det idag någon slutligen beslutar sig för att ringa psykjouren som skyndar sig ut och kliver in i den minimala, yet välplanerade ettan där jag står - psyksjuk - en halvmeter från teven och sliter nävar av mitt hår.

Risken är överhängande.

Liksom lyckan.

Det är nu nio och en halv timme kvar.

Det är ingenting och en evighet på det.

Däremellan är det tänkt att jag ska fortsätta som vanligt, liksom la la och lo lo och jag förstår inte hur jäveln till gud har tänkt.

Jag pissar på alla fascister och det här handlar strictly om fotboll.

Forza Gli Azurri, make me fucking proud.

Det här är lätt bland det tyngsta som finns på youtube och det som gjort mig glad idag. Jag förstår fortfarande inte hur någon kan dansa sådär.

Dessutom mår jag illa av hur snygga de är. Men det gör inget, det är bra för mig och för dig.

Det är så absurt pinsamt att blogga.

Varför är det så?

Varje gång jag återvänder till sidan känner jag en våg av pinsamhet skölja över mig, som om jag av någon anledning äntrar nobelmiddagen naken med bara ett badlakan virat kring kroppen och sedan tappar badlakanet och fattar för allt i världen inte vad jag håller på med, varför i helvete jag är där och om jag nu måste vara där varför jag då insisterar på att dyka upp naken.

Också jag kan dra de psykoanalytiska parallellerna men det är själva principen jag motsäger mig. Internet är ingen nobelmiddag. Jag lär inte stöta på Toni Morrison någon gång snart, och det är sjukt jävla tråkigt bara det.

En sörja av pinsamt och löjligt en sommarmorgon i juni.

Ta meningen den som vill, den har potential att bli en splendid förstamening i någon splendid bok någonstans. As for me nöjer jag mig med det jag har.