Kära antifascistiska socialistblogg.

Du vet och jag vet att du är mig kär, liksom du vet och jag vet att idag inte är en vanlig dag.

Det är ingen dag då en vaknar och tänker: idag är en vanlig dag, jag dricker kaffe som kaffet är vant att drickas och jag kammar mitt hår som ett hår vanligtvis kammas.

Nej, det handlar inte om min mens.

Men kanske är det idag någon slutligen beslutar sig för att ringa psykjouren som skyndar sig ut och kliver in i den minimala, yet välplanerade ettan där jag står - psyksjuk - en halvmeter från teven och sliter nävar av mitt hår.

Risken är överhängande.

Liksom lyckan.

Det är nu nio och en halv timme kvar.

Det är ingenting och en evighet på det.

Däremellan är det tänkt att jag ska fortsätta som vanligt, liksom la la och lo lo och jag förstår inte hur jäveln till gud har tänkt.

Jag pissar på alla fascister och det här handlar strictly om fotboll.

Forza Gli Azurri, make me fucking proud.