Det finns en revoltlusta i mig som inte riktigt får nog och som inte heller ges anledningar att sluta. Vi har som vanligt pratat queer och heteronormativitet och jag har för första gången på länge blivit missförstådd, visserligen varken när det handlat om queer eller heteronormativitet, men på ett sätt som ändå kändes uteslutande. Jag hatar uteslutningskänslan, den är så fruktansvärt löjlig och obefogad. En försvarsmekanism jag helst skulle slippa och något att jobba på, något nödvändigt att förändra.

Jag har inga pengar men jag är lycklig ändå.

Att kön och genus är konstruerade går aldrig att bortse ifrån. Det förutsätter en platt dagordning där det inte skjuts framåt eller åt sidan till fördel för vad som ofta refereras till som mer akuta eller viktiga ämnen som militära ockupationer eller fascistiska stater. Det måste ständigt framhållas samtidigt som resten då det ständigt händer, görs och reproduceras samtidigt som resten. Förihelvete liksom.

Förövrigt fick jag sms som tänkte husbil till Schweiz och Österrike, med fotbollsmatcher på lånade eller gemensamma teveapparater hos vem som helst och kanske slå på äckliga torskar när vi ser dem. Och sen tänkte vi öl och heja Italien och gamla gänget och det skulle vara så fint. 

Våren är verkligen den absolut bästa årstiden. Jag är som fem igen. Nej som tre. Nej som fem. Som en kanin eller kanske en liten fågel (var är alla fågelnamn?) med ADHD.

Det är förresten en politisk handling att ta plats och prata osammanhängande.