Jag vet ärligt talat inte om man kan bli häftigare.

Någon har bett andra att komma med förslag till något, vad som helst, att skriva om i personens blogg. Just den bloggen tycker jag om, det gör ont i lilla hjärtat på mig. Jag tänker: men vad händer, varför låser vi in oss i sådant som i grunden inte betyder någonting. Tänker att allt det här är extremt löjligt från första början, vi borde alla lägga oss ner och titta på himlen och pilla oss i naveln en timme varje dag. Trycka arslet mot glastaket tills det spricker.Det här är ändå bara en drömtillvaro, den kommer inte att vara.

En gång i fredags fick jag andnöd och svåra skakningar och kördes till akuten där jag blev matad med 16 cortisontabletter och tre andra små, ovala. Det var inte direkt någon livsfara och även om det var det, om vi nu skulle anta att det faktiskt var den där livsfaran man så ofta hör om men så sällan faktiskt stöter på (fler gånger än att faktiskt dö önskar man ju att man vore död), är jag glad att det för mig mest kändes som "jaha".

That brings the old B to the house.

Något som länge förvirrat mig är varför inga statsvetare på allvar, i artiklar och böcker och andra fina medier de har till sitt förfogande, ifrågasätter urholkningen av demokratin och fördömer i princip alla västerländska demokratiers utveckling säg de senaste 30 åren. Vi har typ Robert Dahls Democracy and its Critics som för det första utgavs 1989, hur mycket som helst har hänt sedan dess, och som för det andra har en helt uttalad agenda. Jag minns hur fattigt det var att läsa om anledningarna till varför demokrati är mer önskvärt än anarki och hur han liksom misslyckades med alla ideologiska anledningar och endast prickade in svårigheterna med praktisk anarki. Inget att underskatta, men så platt.

Kände mig väldigt naturlyrisk och sentimental häromkvällen, vi lyssnade på Ryan Adams och hur han sjöng om Carolina. Kom på att de naturbilder som dyker upp i samband med country eller Amerikat i stort hör ihop med kameravinklar: ensamma asfalterade vägar, förslagsvis Route 66, som klyver någon åker och skymningsljus i rosa och lila. Det är vackert och så fantasilöst. Framförallt ingen hemlighet. Som en protest slutade jag tänka på det och började tänka på döden istället.