Inte heller idag blev jag den nya Simone de Beauvoir.

Även om jag villigt och till och med tacksamt har gått med på det, är varje tanke på min minimala budget i vår förknippad med ren skräck och undergångskänsla. Riktningen är framåt och neråt, se nu vart mitt finger pekar. I en sådan takt når man grund någon dag, helt säkert helt säkert, markera de här orden eller hur det nu brukar sägas.

Det gäller att gräva fram varje bortglömt, halvruttet klädesplagg ur varje möjlig garderob och göra om dem alla, aldrig i livet att handla kläder kommer på tal. Det gäller att ha ett perfekt balanserat självförtroende att matcha med en perfekt balanserad målinriktning och i slutändan får jag nog en liten bokbebis.

Lilla liten hemmets fröjd, lilla liten hjärtats fröjd.

Idag jobbade jag igen förresten. Det gick bättre, ingen morgon stavade KATASTROF och ingen eftermiddag en halvtimmes obetald övertid. Man lär sig att hantera telecomfolk, se där, de är precis som alla andra tänker man och ler för sig själv. Sen går man ut och trycker på en Cappuchino-med-riktig-mjölk-knapp och går tillbaka till sittandet med skummjölk på överläppen och tänker att såhär ska man se ut resten av dagen, bara för de idiotiska reaktionernas skull och då plötsligt är det kul och strax efteråt är det lite tragiskt.